För några år sen mådde jag sämst hittills. Jag menar riktigt botten och sådär, även om jag såklart fortfarande var mätt och bortskämd. Då brukade jag känna rätt ofta hur logiskt och självklart det var att jag borde ta livet av mig. Det var liksom det enda osjälviska alternativet för mig, för jag hade kommit fram till att jag va sämst. Det va då jag kom på att jag inte vågar ta livet av mig. Att jag liksom inte har den initiativförmågan i mig. Då blev allt plötsligt så jävla overkligt. Det var som om jag inte fanns på riktigt, eller kanske snarare som att allt omkring mig bara va kulisser, till och med mer än innan fullständigt innehållslöst och banalt.
Kanske är det det som krävs av en, jag menar för att livet verkligen ska kännas som ett liv. Att man vet med sig att om man vill o får list har man i alla fall stake nog att hoppa. För kan man inte det så är väl livet inte riktigt ens eget? Allt som är mitt det är mitt för att jag bestämmer när det ska ta slut. Men livet är inte mitt just nu för jag vågar inte ta makten över det. Så jag drömmer mig vidare i min drömtillvaro som de flesta andra kanske, sitter på nåt café o låtsas att jag är viktig, draperar mig i fantasier så inte världen ska hitta mig.
