döden igen

För några år sen mådde jag sämst hittills. Jag menar riktigt botten och sådär, även om jag såklart fortfarande var mätt och bortskämd. Då brukade jag känna rätt ofta hur logiskt och självklart det var att jag borde ta livet av mig. Det var liksom det enda osjälviska alternativet för mig, för jag hade kommit fram till att jag va sämst. Det va då jag kom på att jag inte vågar ta livet av mig. Att jag liksom inte har den initiativförmågan i mig. Då blev allt plötsligt så jävla overkligt. Det var som om jag inte fanns på riktigt, eller kanske snarare som att allt omkring mig bara va kulisser, till och med mer än innan fullständigt innehållslöst och banalt.
Kanske är det det som krävs av en, jag menar för att livet verkligen ska kännas som ett liv. Att man vet med sig att om man vill o får list har man i alla fall stake nog att hoppa. För kan man inte det så är väl livet inte riktigt ens eget? Allt som är mitt det är mitt för att jag bestämmer när det ska ta slut. Men livet är inte mitt just nu för jag vågar inte ta makten över det. Så jag drömmer mig vidare i min drömtillvaro som de flesta andra kanske, sitter på nåt café o låtsas att jag är viktig, draperar mig i fantasier så inte världen ska hitta mig.

Skam skam & skam

Jag smakar så jävla illa i munnen just nu alltså. Det är nästan så jag önskade att någon kysste mig bara för att jag skulle få se reaktionen. Känner mig som en levande upplaga av tidningen Python (eller hette den då?).

Igår var jag hos min farmor, sen hos min farbror. Jag var riktigt ruttet sällskap, eller iaf så kändes det så. Varje gång jag umgås med en annan människa så är det som att jag bara vill skumma förbi allt ytligt snack som vi vräker ur oss och liksom get to the point. Problemet är att det inte verkar finnas någon point. På de där ställena i mitt umgänge med andra människor där jag föreställer mig att det väsentliga ska finnas, där finns det oftast bara en hemsk obekväm tystnad. Jag snabbspolar förbi vädret, snöskottning, hänt på tv och annat som känns oviktigt och ceremoniellt och finner alltid mig själv sittandes med en så jävla tung skamkänsla för att jag verkligen inte kan komma på något annat att säga, då när jag faktiskt har möjlighet att vara uppriktig. Jag bara typ...pfffft som en ballong som tappar luften och ursäktar mig och går.

Frågan är väl bara vad det egentligen är jag vill prata om? Vad är det som är mer autentiskt än vädret? Jag föreställer mig långa samtal om dolda uppväxtminnen och uppdämd ångest som lossnar och smälter och förvandlas till förtrolighet två människor emellan. Jag borde nog inte bli psykolog eftersom jag redan har psykologneuros. Mitt inre liv är som en erotisk novell för samtalsterapeuter.

Ehh vad mer...just det jag kan inte måla längre. Bara spela tvspel och skämmas.

Snöfall

Fan vad det snöar. Det är helt fantastiskt. Hela stan är helt tyst och under alla gatlyktor virvlar det snö åt alla möjliga håll så att lamporna verkar ha förvandlats till konfettimaskiner som löper amok. Jag älskar vintern när den är så här, när den skrämmer bort människor från gatan och får de få som vågar sig ut att se ut som de sista aporna på planeten som släpar sig fram i mörkret.
Jag går runt och lyssnar på musik och fantiserar om att det aldrig slutar snöa, att samhället kollapsar för att ingen kan ta sig ut, och att folk får överleva bäst de kan i sina begravda hus. Det känns inte ens omöjligt just nu, att folk skulle kunna bli tvungna att gräva tunnlar mellan sina hus och sådär menar jag.

Det senaste året har jag drömt två gånger att jorden gått under. I den första drömmen låg jag i min säng och höll på att somna tror jag, när det plötsligt började skaka som fan. Och jag visste att det inte bara var just i mitt rum det skakade, utan i hela världen. Sånt vet man liksom i drömmar. Och så PANG föll oändligt mycket kompakt snö rakt ner från himlen och täckte mitt hus och resten av världen också. Det blev helt mörkt i huset och jag visste att det var slutet. Sen vaknade jag.

I den andra drömmen låg jag på en madrass på golvet, jag tror det var i min brors lägenhet. Låg och glodde på nån nyhetssida på internet. Medan jag läste kom det upp ett inslag på skärmen om att jorden skulle gå under, för att solen hade lossnat från sin plats i galaxen, och var på kollisionskurs mot jorden. Jag tittade ut genom fönstret och mycket riktigt fylldes himlen av ett vitt sken och jag kunde se solen falla rakt mot mig. Så vaknade jag.

En grej med de här drömmarna har gjort intryck på mig. Det är att båda gångerna, när jag vart helt säker på att den här planeten snart inte skulle finnas mer, att allt bara var sekunder från att vara små små smulor som virvlade runt i universum som snö under en lyktstolpe, då fylldes jag av ett sånt jävla lugn. Jag mådde inte alls dåligt av det eller tänkte att det var sorgligt eller så, utan jag bara slappnade av som jag aldrig slappnar av i verkligheten, och så kände jag hur jag dog och sen vaknade. Det var som att det ändå inte spelade nån roll om det ändå inte skulle finnas någon kvar efteråt. Det var till och med vackert eller magiskt eller kanske bara för stort för att ha några speciella känslor inför. Huvudsaken var att jag inte tänkte att det var dåligt. Jag undrar om det skulle kännas så i verkligheten. Det känns inte otroligt.

Jag får sån prestationsångest av den här bloggen förresten. Går runt o tänker hela tiden på va fan jag ska skriva. Det är nog inte alls särskilt nyttigt för mig.

Äcklet

Alltså fy fan jag fattar inte hur man kan titta på TV. Det är så jävla pinsamt. Jag har alltid trott att själva grejen med mediet TV är att vanligt folk ska få bekanta sig med människor som är lite bättre än de själva, och på så vis få lära sig att veta hut. Men tydligen går det bara ut på att byta sina eventuella riktiga vänner mot en uppsättning låtsaskompisar som är minst lika dåliga som vilka som helst. Visst var det fräckt och så när Nietzsche skrev att Gud är död, men nu tycker jag att det får vara nog!

Rösterna och en tavla

Idag är det rätt kallt ute, så jag har varit på biblioteket och lånat mig ett par böcker. Vissa böcker är som sånna där datastickor som man sticker in i bak på datorn, men istället sticker man in dem i sitt eget huvud. Och det är inte textfiler eller videoklipp eller så på dem, utan röster. Och de rösterna de liksom sätter sig fast i huvudet på en, och lägger sig som en hinna över ens tankar. Man hör plötsligt sina tankar dyka upp och försvinna i samma tonläge som just den där boken man läser. Just nu läser jag Räddaren i Nöden, så jag kanske borde svära lite mer om det jag säger ska vara trovärdigt. Den är hur som helst rätt bra, men den har en väldigt stark sån där förmåga att lägga sig som en hinna över allt jag tänker. Jag undrar om det märks på hur jag skriver nu. Jag tänker att det gör nog det. Men det skiter jag, för det är på sätt och vis en rätt trevlig röst att ha i huvudet.

Ibland tänker jag att det är mitt mål i livet på nåt vis, att hitta en röst som fastnar för gott, så jag slipper flyga fram och tillbaka mellan olika typer av vokabulär och tonlägen. Då kanske jag skulle kunna skriva en sån här blogg som faktiskt va intressant, med en sån där röd tråd i.

Förutom att vara på biblioteket och att hjärntvätta mig själv har jag idag hunnit med åtskilligt. Jag har pratat en del i telefonen och säkert ytterligare trasslat till min viktigaste mänskliga kontakt med mitt obönhörliga jävla närhetsbehov. Det förlåter jag nu mig själv för. Varsågod Andreas. Sen har jag köpt potatis också. Prins Willhelm eller va fan de hette. Trist när potatis har finare namn än en själv, va?

Häromdagen målade jag en tavla förresten. Den ser ut sådär som den där bilden överst i det här inlägget. Hej så länge allihop!

Den ljusa sidan!

Är jag löjlig eller inte? Jag kan inte se svaret på den frågan klart och tydligt. Jag menar visst, så fort jag får i mig ett par glas vin eller så så börjar jag ju genast tycka hemskt synd om mig själv och kastar ur mig illa dolda förebråelser åt de som står mig närmast. Men är inte det kanske framför allt mänskligt? Kanske är det löjligt att vara mänsklig, är väl den naturliga följdfrågan. Men om det är så, är det då verkligen så jävla löjligt att vara löjlig? Jag tror att jag försöker säga att jag väldigt gärna vill se något poetiskt och vackert i min löjliga situation, men jag tvivlar på att snickarn skulle hålla med mig om det.



På den ljusa sidan av tillvaron kan jag nämna att jag har målat en tavla och skänkt den till min mamma, som tack för de tiotusentals kronor hon gett mig till tågbiljetter, hyror, sprit och mat under mitt vuxna liv. Jag undrar om hon tycker att vi är kvitt nu. Jag är även klippt ut jättemånga bilder ur olika tidningar, det är en monoton mekanisk syssla som jag har upptäckt håller de flesta typer av hjärnaktivitet på avstånd.

Mammas pojk

Första fem minuterna som pånyttfödd bloggare, och jag skriver redan tredje inlägget! Jag måste vara något på spåren, eller hur analyserar ni detta beteende?

Jag vill bara nämna att jag har bott gratis hemma hos min mamma de senaste fyra månaderna. I februari fyller jag 26. Situationen är naturligtvis helt ohållbar, men då och då kommer jag på mig själv med att vara stolt över den. Jag menar, naturligtvis är det fullt möjligt att detta kommer att leda till något patologiskt tillstånd (kroniskt oidipuskomplex, tänker ni kanske), men borde inte alla ha möjligheten att någon gång i livet få genomgå en sån grundläggande förnedring? Jag tycker att det kanske borde vara en självklarhet i ett välfärdssamhälle. Alla ska med i regressionsbåten!

Det hela blir inte mycket bättre av att min mamma låter renovera sitt badrum, och att jag därför varje morgon blir väckt av snickare som sågar i kakel utanför min dörr. Jag ligger innanför den där dörren på min madrass och ser framför mig hur de sågar i sitt kakel med ett upphetsat och illvilligt leende mot min dörr (som egentligen är dörren till datorns rum, men jag tänker ändå kalla den min dörr). Fan ta den lilla parasiten, tänker de i min dröm om verkligheten. Jag ligger kvar några timmar och är paralyserad av mitt eget dåliga självförtroende innan jag, jagad av hunger och bajsnödighet, sliter upp dörren och springer ner för trappan. Jag försöker intala mig själv att de inte sett mig.

För varje dag som går inser jag mer och mer hur mycket jag projicerar på andra människor. Jag undrar om ni också gör likadant, eller är ni kanske sundare människor? Vad säger jag förresten, det är klart att ni är. Det måste ni ju vara. Jag litar på er.

hej igen

Jag, jag vet att jag bara fantiserar om att ni existerar än så länge. Jag vet att ni kanske aldrig ens kommer att existera. Pengarna kommer inte att börja rulla in, så som de gör innanför mina ögonlock när jag stänger dem. Ni kommer kanske aldrig att ligga där med benen brett isär och skrika VI GER OSS. Jag börjar misstänka att jag är dömd till att leva i mina drömmar.

hej

Jag har funderat ett tag på att skaffa den här bloggen. Mest för att alla har slutat använda normala communitys på internet och skaffat ansiktsbok, och ansiktsboken tillåter inte något större litterärt svängrum, som vi vet. Fast jag vet såklart inte riktigt vad jag ska ha den till. Senast jag hade en blogg gick det mest ut på att i mässande ton intellektualisera min egen depression. Det ska jag inte göra nu. Jag vill gärna vara mindre perfektionistisk, ja kanske rentav dålig då och då. För det är ju det jag är! Ja, ni ser, jag har kommit så pass nära min depression att jag inte behöver förklara den längre. Den bara är där, som vilket annat handikapp som helst. Det är nu det istället är fritt fram för alla andra att förklara mig! Ni har redan fått många ledtrådar, så sätt igång!