Är jag löjlig eller inte? Jag kan inte se svaret på den frågan klart och tydligt. Jag menar visst, så fort jag får i mig ett par glas vin eller så så börjar jag ju genast tycka hemskt synd om mig själv och kastar ur mig illa dolda förebråelser åt de som står mig närmast. Men är inte det kanske framför allt mänskligt? Kanske är det löjligt att vara mänsklig, är väl den naturliga följdfrågan. Men om det är så, är det då verkligen så jävla löjligt att vara löjlig? Jag tror att jag försöker säga att jag väldigt gärna vill se något poetiskt och vackert i min löjliga situation, men jag tvivlar på att snickarn skulle hålla med mig om det.
På den ljusa sidan av tillvaron kan jag nämna att jag har målat en tavla och skänkt den till min mamma, som tack för de tiotusentals kronor hon gett mig till tågbiljetter, hyror, sprit och mat under mitt vuxna liv. Jag undrar om hon tycker att vi är kvitt nu. Jag är även klippt ut jättemånga bilder ur olika tidningar, det är en monoton mekanisk syssla som jag har upptäckt håller de flesta typer av hjärnaktivitet på avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar