Första fem minuterna som pånyttfödd bloggare, och jag skriver redan tredje inlägget! Jag måste vara något på spåren, eller hur analyserar ni detta beteende?
Jag vill bara nämna att jag har bott gratis hemma hos min mamma de senaste fyra månaderna. I februari fyller jag 26. Situationen är naturligtvis helt ohållbar, men då och då kommer jag på mig själv med att vara stolt över den. Jag menar, naturligtvis är det fullt möjligt att detta kommer att leda till något patologiskt tillstånd (kroniskt oidipuskomplex, tänker ni kanske), men borde inte alla ha möjligheten att någon gång i livet få genomgå en sån grundläggande förnedring? Jag tycker att det kanske borde vara en självklarhet i ett välfärdssamhälle. Alla ska med i regressionsbåten!
Det hela blir inte mycket bättre av att min mamma låter renovera sitt badrum, och att jag därför varje morgon blir väckt av snickare som sågar i kakel utanför min dörr. Jag ligger innanför den där dörren på min madrass och ser framför mig hur de sågar i sitt kakel med ett upphetsat och illvilligt leende mot min dörr (som egentligen är dörren till datorns rum, men jag tänker ändå kalla den min dörr). Fan ta den lilla parasiten, tänker de i min dröm om verkligheten. Jag ligger kvar några timmar och är paralyserad av mitt eget dåliga självförtroende innan jag, jagad av hunger och bajsnödighet, sliter upp dörren och springer ner för trappan. Jag försöker intala mig själv att de inte sett mig.
För varje dag som går inser jag mer och mer hur mycket jag projicerar på andra människor. Jag undrar om ni också gör likadant, eller är ni kanske sundare människor? Vad säger jag förresten, det är klart att ni är. Det måste ni ju vara. Jag litar på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar