Jag smakar så jävla illa i munnen just nu alltså. Det är nästan så jag önskade att någon kysste mig bara för att jag skulle få se reaktionen. Känner mig som en levande upplaga av tidningen Python (eller hette den då?).
Igår var jag hos min farmor, sen hos min farbror. Jag var riktigt ruttet sällskap, eller iaf så kändes det så. Varje gång jag umgås med en annan människa så är det som att jag bara vill skumma förbi allt ytligt snack som vi vräker ur oss och liksom get to the point. Problemet är att det inte verkar finnas någon point. På de där ställena i mitt umgänge med andra människor där jag föreställer mig att det väsentliga ska finnas, där finns det oftast bara en hemsk obekväm tystnad. Jag snabbspolar förbi vädret, snöskottning, hänt på tv och annat som känns oviktigt och ceremoniellt och finner alltid mig själv sittandes med en så jävla tung skamkänsla för att jag verkligen inte kan komma på något annat att säga, då när jag faktiskt har möjlighet att vara uppriktig. Jag bara typ...pfffft som en ballong som tappar luften och ursäktar mig och går.
Frågan är väl bara vad det egentligen är jag vill prata om? Vad är det som är mer autentiskt än vädret? Jag föreställer mig långa samtal om dolda uppväxtminnen och uppdämd ångest som lossnar och smälter och förvandlas till förtrolighet två människor emellan. Jag borde nog inte bli psykolog eftersom jag redan har psykologneuros. Mitt inre liv är som en erotisk novell för samtalsterapeuter.
Ehh vad mer...just det jag kan inte måla längre. Bara spela tvspel och skämmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar