Fan vad det snöar. Det är helt fantastiskt. Hela stan är helt tyst och under alla gatlyktor virvlar det snö åt alla möjliga håll så att lamporna verkar ha förvandlats till konfettimaskiner som löper amok. Jag älskar vintern när den är så här, när den skrämmer bort människor från gatan och får de få som vågar sig ut att se ut som de sista aporna på planeten som släpar sig fram i mörkret.
Jag går runt och lyssnar på musik och fantiserar om att det aldrig slutar snöa, att samhället kollapsar för att ingen kan ta sig ut, och att folk får överleva bäst de kan i sina begravda hus. Det känns inte ens omöjligt just nu, att folk skulle kunna bli tvungna att gräva tunnlar mellan sina hus och sådär menar jag.
Det senaste året har jag drömt två gånger att jorden gått under. I den första drömmen låg jag i min säng och höll på att somna tror jag, när det plötsligt började skaka som fan. Och jag visste att det inte bara var just i mitt rum det skakade, utan i hela världen. Sånt vet man liksom i drömmar. Och så PANG föll oändligt mycket kompakt snö rakt ner från himlen och täckte mitt hus och resten av världen också. Det blev helt mörkt i huset och jag visste att det var slutet. Sen vaknade jag.
I den andra drömmen låg jag på en madrass på golvet, jag tror det var i min brors lägenhet. Låg och glodde på nån nyhetssida på internet. Medan jag läste kom det upp ett inslag på skärmen om att jorden skulle gå under, för att solen hade lossnat från sin plats i galaxen, och var på kollisionskurs mot jorden. Jag tittade ut genom fönstret och mycket riktigt fylldes himlen av ett vitt sken och jag kunde se solen falla rakt mot mig. Så vaknade jag.
En grej med de här drömmarna har gjort intryck på mig. Det är att båda gångerna, när jag vart helt säker på att den här planeten snart inte skulle finnas mer, att allt bara var sekunder från att vara små små smulor som virvlade runt i universum som snö under en lyktstolpe, då fylldes jag av ett sånt jävla lugn. Jag mådde inte alls dåligt av det eller tänkte att det var sorgligt eller så, utan jag bara slappnade av som jag aldrig slappnar av i verkligheten, och så kände jag hur jag dog och sen vaknade. Det var som att det ändå inte spelade nån roll om det ändå inte skulle finnas någon kvar efteråt. Det var till och med vackert eller magiskt eller kanske bara för stort för att ha några speciella känslor inför. Huvudsaken var att jag inte tänkte att det var dåligt. Jag undrar om det skulle kännas så i verkligheten. Det känns inte otroligt.
Jag får sån prestationsångest av den här bloggen förresten. Går runt o tänker hela tiden på va fan jag ska skriva. Det är nog inte alls särskilt nyttigt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar